Jag skapar de rum som jag själv längtat efter.

Rum där vi får vara hela människor.

Där kroppen får landa.

Där orden får mogna.

Där tystnaden får ta plats.

Där ingen behöver skynda före sitt eget liv.

Att återknyta
till sig själv – en cirkel i

stillhet, skrivande
och närvaro.

Det finns stunder i livet då vi märker att tempot blivit högre än vår egen rytm. Då vi länge tagit hand om andra, burit mycket eller levt utifrån det som behövts – och plötsligt anar vi en stilla längtan efter att åter få lyssna inåt. Här vill jag skapa ett sådant rum. Ett rum där vi får sakta ner, landa och varsamt återknyta till oss själva, för att erinra oss den människa vi redan är.

Jag tror att det finns en kunskap som bara visar sig när tempot sjunker. När kroppen minns. När naturen känner igen vår egna rytm. När tystnaden ibland bär fler svar än ord. Därför möts vi i mindre reflektionscirklar där vi får slå följe en stund. Vi börjar i kroppen. I andetaget. I närvaro. Genom skrivande, samtal och enkla övningar undersöker vi våra inre landskap och ger utrymme åt det som långsamt vill träda fram.

Jag sitter inte på några färdiga svar. Jag vill snarare hålla ett rum där vi tillsammans får utforska livets frågor med nyfikenhet, varsamhet och tillit. Välkommen. Vi börjar där du redan är.

Målning av Moa Krogh Sandblad

Att slå följe en tisdag?

Vi möts i en reflektionscirkel — ett rum för både det egna och det gemensamma. För stillhet, skrivande, samtal och det som kan träda fram när tempot får sjunka. Jag håller ramen. Rummet skapar vi tillsammans.

3 nov — 8 dec
Att återknyta till sig själv

Reflektionscirkel · 6 tisdagar klockan 19:15 — 20:45
Plats — Alice & katten i Lund (karta)
650 kr (inkl. moms) per tillfälle

Om Cecilia

Jag heter Cecilia Rydh och är legitimerad psykolog, skrivande människa och en obotligt nyfiken utforskare av vad det kan innebära att vara människa. Jag bor bland takåsarna i Lund tillsammans med barn och kärlek.

För snart tjugo år sedan började jag studera psykologi. Sedan dess har jag arbetat nära människors inre världar i många olika sammanhang – med barn, ungdomar och vuxna,  inom skola, barn- och ungdomspsykiatri såväl som vuxenpsykiatri. Jag har lyssnat, ställt frågor och försökt förstå det som varit svårt att bära, formulera eller ännu inte riktigt fått någon form. Alla år inom psykologin har gett mig en djup kunskap om människan och kanske minst lika många frågor.

För parallellt med allt det som går att förstå, förklara och sätta ord på har ett annat språk alltid löpt bredvid det psykologiska. Skrivandet. Kroppen. Naturen. Rörelsen. Tystnaden. De inre bilderna och frågorna som inte alltid behöver ett svar.

Jag har bundit ord så länge jag kan minnas och sedan barnsben sökt mig ut i det fria. Till skogen, havet, vinden och årstidernas växlingar. Jag springer, skriver och läser. Behöver ensamheten lika mycket som jag behöver andra människor. I naturen återfinner jag något av den rytm som är lätt att tappa bort när livet går fort och uppmärksamheten alltför länge riktas åt andras behov eller andra håll än den egna önskade riktningen. Det jag skapar idag har vuxit fram någonstans i mötet mellan allt detta.

Mellan psykologin och poesin.
Mellan kroppen och tanken.
Mellan det vi kan förstå och det vi bara kan ana.
Mellan behovet av att få vara alldeles för sig själv och längtan efter att få höra samman.

Men det har också vuxit ur en allt starkare längtan efter att låta mitt sätt att arbeta och mitt sätt att leva höra samman. Jag vill inte bara tala om vikten av att lyssna till sin egen rytm. Jag vill försöka leva så själv. För mig innebär det att skapa mer utrymme för skrivandet, kroppen, naturen och de mänskliga möten jag tror på. Att våga forma ett arbetsliv som ligger närmare den jag är och det liv jag faktiskt vill leva. 

Jag vet inte exakt vart denna rörelse kommer att föra mig. Kanske är också det en del av det jag vill undersöka ett sätt för mig att varda fram i världen. 

Därför skapar jag nu det jag själv längtat efter — rum där vi får komma som de människor vi redan är.

En påbörjan – en presumtivitet

Parallellt med cirklarna skriver jag på ett poetiskt verk om människans inre världar och vår rörelse genom livet – genom det som varit, det som är och det som ännu kan bli. Om sensibilitet och relation. Om naturen, kroppen och de världar vi bär inom oss. Om trådarna bakåt och rörelsen framåt. Och om möjligheten som ryms i varje påbörjan.