En påbörjan – en presumtivitet

Parallellt med cirklarna skriver jag på ett poetiskt verk om människans inre världar och vår rörelse genom livet – genom det som varit, det som är och det som ännu kan bli. Om sensibilitet och relation. Om naturen, kroppen och de världar vi bär inom oss. Om trådarna bakåt och rörelsen framåt. Och om möjligheten som ryms i varje påbörjan.

UTDRAG UR BOKEN:

Så vet jag att tiden är kommen, för du kom till mig i natt, förklädd. Detta du, som jag initialt inte visste vad du var för något. Du skrämde mig först, kanske var det ovissheten, jo, så var det nog. Jag sprang för mitt liv framåt över knotig mark, försökte fly undan men du och ljuden med dig av pinnar som bryts i all hast, energin av intensivare karaktär, nästan kvävande närvaro och dunkeli-dunket i marken kom allt närmre mig där jag sprang sprang sprang för mitt liv, genom skoga. Jag kände mig jagad och du tog in på mig. Detta du, som var kommet att ta mitt liv ur denna min kroppsliga skepnad. Så plötsligt försvann du. Ljuden. Känslan. Allt upphörde för ett andetag. Ett-tu-tre så kom du som från underjorden och plötsligt satt jag som uppburen av din rygg. En känsla av lugn, värme, en sådan självklarhet genomfor varenda cell i kroppa min. Jag kände mig tryggare än någonsin förr. Du vackra kronbeklädda hjort i skimrande vit skrud, som av stjärnestoft du gnistra. Du bar mig fram och mörkret det skingrade sig och det enda jag kunde se nu var glänsande ljus som i regnbågens ljusaste av färger. Så vaknade jag upp med förvissning denna morgon. Vände mig plirandes mot mitt Älsk och berättade om fantasmen. Det var nämligen Modet som äntligen kom och sa sitt: Det är dags nu! Tiden är inne!